Skrivtips? Otaliga bloggar och hemsidor på nätet skriver om vad som behövs för att få till en bra berättelse. Vad kan jag tillföra? Kanske mitt bakvända sätt att tänka.

”Läs mera, läs mera böcker” är uppmaningen till alla som vill bli bra författare. Och då kommer såna som jag, som går på tvärs och inte snappar upp någonting av skrivandets konst medan jag läser, för jag har redan slukats upp av storyn, utan att förstå varför.

De flesta förstår sammanhangen, när helheten presenteras. Jag får inte till det, innan jag förstår sambandet mellan delarna i helheten, som gör att det blir en helhet. 
Läsningen hjälpte inte. Däremot, när jag medvetet fokuserade på mitt skrivande, på de olika delarna och momenten, satte dem in i utvecklingslaboratoriet, då hände det saker i hjärnan. Egentligen halkade jag in på förståelsen, på ett bananskal. Och då förstår jag också, att det finns mycket jag ännu inte förstått men det krävs att följande äggskal runt mig krossas, för att världen ska bli större.
Så jag säger: skriv, skriv, skriv men förbli inte nöjd.

Eftersom jag inte tror, att jag är ensam, som tänker på tvärs, vill jag ge mina tips. 
Vilken är din hållning till skrivandet?
Min hållning är:

  • jag kan alltid bli bättre, men en sak i taget. Jag är aldrig i mål med min utveckling

Sen måste man tänka ut vilka moment man har att arbeta med för att förbättra story. För mig var det

  • en tanke, en plan, som håller i tid och väder
  • karaktären
  • dialogen
  • gestaltningen
  • språket
  • miljön
  • hållbar story (dramaturgin)

De går in i varandra förstås. Gestaltningen, som exempel, finns i miljön, i handlingen, i karaktärerna.


En tanke, en plan, som håller i tid och väder (= synopsis)

Jag gör alltid upp en plan. Jag gör det på en Excelfil med rutor som jag flyttar omkring. Det går säkert i en Wordfil också, men Excelbladen är oändligt stora åt alla håll, de klarar av en lång tidslinje.

Min synops håller knappt genom första kapitlet, innan den ritas om. Redan där har karaktärerna dragit iväg åt annat håll, skapat sin egen värld, sin egen story och jag får rollen som sekreterare och flyttar på rutorna. Under varje ruta i dokumentet skriver jag också in tiden, årstid eller månad eller år och vädret. För att ha koll på storyn behöver jag se det, för miljögestaltningen också.

Jag brukar fylla en ruta med lösa trådar, liksom bi-problem, som också måste knytas ihop innan sista meningen är skriven.


Karaktären

Karaktärerna måste bli som en i familjen. Jag måste känna dem som man känner familjemedlemmar. Nästan bättre. För att minnas dem, måste de göra avtryck. Jag tänker alltid ut, vilken etisk hållning mina karaktärer ska ha, vilken livssyn och hur de kommer att hålla sig till den genom storyn? Då har man en grund för sympatier eller antipatier, som kan ta överraskande vändningar, när man kommer vidare i historien.


Dialogen

På den här punkten syns tydligt, hur långt jag (inte) kommit i min utveckling. Dialogen nonchaleras lätt, prioriteras lågt och utvecklas sist. Så är det hemma hos mig. I böcker och online finns mer att läsa men jag plockar fram, det som jag själv fattat.

Dialoger är en form av gestaltning, där man dras in i relationen mellan karaktärerna. Det är lätt att skriva repliker men inte alltid så lätt att skriva det som sägs mellan raderna. Det är i dialogens språk, som man hör deras livshållning, det är i dialogen man hör deras klasstillhörighet, det är i dialogen man hör deras miljötillhörighet och sätt att uttrycka sig.

Rent praktiskt har jag förstått att det också är skillnad på om man använder talstreck eller citationstecken. En del säger, att texten flyter bättre med citationstecken men å andra sidan blir dialogen väldigt tydlig, tar den plats den för tillfället behöver. Det beror väl på vilken tyngd dialogen ska få.

Om det bara är två personer som pratar växelvis, är det helt onödigt med "sa", "frågade" osv. Det är störande ord. Också försöket till variation med "undrade", "tänkte" osv. Det stannar av flowet. Något att fundera över och diskutera med coacher, skrivkurslärare och andra.


Dramaturgi

En hållbar story. Det är en sak, att ha koll på storyn, att synliggöra, som jag skrev under synopsisrubriken, men storyn måste ha någon händelse, ett driv framåt, ett problem som ska lösas. Alla som skriver vet det och alla berättelser har en höjdpunkt och ändå blir det fel. Det tog ett tag innan jag upptäckte skillnaden mellan att skriva en story med höjdpunkt och en story med en händelse som höjdpunkt. Och det är så svårt att förklara.

Man kan berätta en story, om hur det gick till när deckarklubben fångade en biltjuv. Man kan få till en höjdpunkt, få ett klimax, när det var som mest spännande. Men deckargänget hade aldrig som mål, att fånga biltjuven, utan de drevs bara in i händelsen och blev väl lika överraskade själva över att de drogs in. Om storyn inte utgick från någon plan, någon tanke som deckarklubben skulle sträva mot utan bara berättar om deras liv, som råkar få en händelse, då har man berättat en berättelse på antikt sätt. 
Skriver man något självupplevt hamnar man lätt här, tror jag.

Om deckargänget däremot har som mål, en plan, att fånga biltjuven, kanske till och med vet om vem som är biltjuven, då kommer det troligtvis in en del överraskningar, problem, som försvårar och som de måste ta sig ur eller lösa och som blir bokens magnet. Det måste finnas ett mål, en strävan, karaktärens plan/avsikt. För att boken ska fungera idag, behövs det. Undrar hur morgondagen ser ut?

Det beror väl också på vilken genre man fungerar i. Deckare ska droppa ledtrådar och läsaren är med i jakten. Men jag skriver mer reality.

Dramaturgin är svår att förklara men om man är medveten om, att det åtminstone finns två sätt att tänka kring berättandet, då kommer polletten att ramla ner en dag.


Gestaltningen - med perspektiv

Det finns väldigt mycket skrivet om gestaltning på nätet. Både att gestalta verb och adjektiv, miljö och karaktärer, men också status, livshållning, brister, diagnoser m.m. Allt går att gestalta. Därför är det svårt att skriva något kort kring gestaltning.

 För att förklara att man befinner sig i en rik eller fattig miljö kan man få fram det genom kläderna eller inredningen som de rör sig på ett naturligt sätt eller genom bilmärken, vanor och rutiner. Om man äter ute på fina restauranger eller står vid korvkiosken. 

Det finns så mycket att skriva om detta, så jag tipsar om skrivkurser.

Jag tycker att perspektivet också hjälper till vid gestaltningen. Att man är medveten om vem boken handlar om och vems huvud man sitter i, som läsare/skrivare. Är man inne i huvudkaraktärens huvud eller utanför och följer reportern, berättarens iakttagelser? Det är skillnad på att skriva: ”lyktstolpen vek sig över bussen och träffade mannen med hunden …” och ”Mats såg, att lyktstolpen vek sig …”

Det senare är en tydlig berättarröst, som kan skapa kantigheter, som distanserar läsaren från händelsen, hindrar flowet. Ibland jämför jag med skickliga violinister, kanske för att jag en gång lyssnade till en fantastisk violinist och upptäckte att jag inte hörde fiolen, bara musiken. Minnet lever kvar. Kan man hantera instrumentet skickligt, hör man bara musiken.


Språket

Om vi bortser från gestaltningen, som slipar bort kantigheter, så är språket ungefär som spindelnätet, som ska fånga läsaren. 

Storyn kan vara bra, dramaturgin, intrigerna också men om språket är fattigt, har man förlorat läsaren. Inte helt, men risken är större, att det inte blir en succé. 

Det finns oändligt mycket att skriva om språket men jag ska bara plocka upp mina tre favoriter. 

  • meningsbyggnaden - att spela med längden på meningarna, att skapa det tempo man vill ha i berättelsen. Korta meningar kan skapa stress, medan långa dämpar farten, ger ett lugn. Det är inte lätt att träffa rätt och det man tycker är rätt i skrivande stund, kan kännas fel när manuskriptet legat ett tag i vila. 
  • onödiga ord - sopa bort alla onödiga ord, som t.ex. ju, väl, bara, plötsligt. Ibland plockar jag ut ett kapitel i taget (för att kunna hantera mängden) och använder datorns sökfunktion på just sådana ord och vet att de måste elimineras, om de verkligen inte är bärande på något sätt. Antalet ord i dokumentet minskar men kvaliteten ökar. 
  • alla usla adjektiv. Mina favorit-usla adjektiv är stor, liten, vacker. Vad i hela världen ger de för bilder och hur tråkiga är de inte? Hitta på något annat istället.


Miljön

Beroende på vilken story du skriver, behöver miljön finnas där, för att läsaren ska kunna känna igen sig, om inte i den verkliga världen, så något analogt i alla fall. Jag har inte många manuskript men de är alla i vår verkliga värld. Måste man resa till alla ställen för research? Nej, knappast. En roman behöver inte överensstämma med verkligheten men i och med att vi har google maps, så kan vi leva på andra sidan jordklotet även om google maps skulle ha tio år gamla realitykartor. 

Ibland tänker jag också, att hela storyn fotograferas, steg för steg. Varje steg, varje "följande händelse" fotograferar jag i huvudet och sen beskriver jag, i ren råtext ur berättarperspektiv, för att få ner texten. I en senare redigeringsfas jobbar jag med gestaltning och perspektiv. 


Hållbar story - checklista

Sätt ribban högt. Sikta mot stjärnorna, för då kan du nå högt över Kebnekaise i alla fall och det är bättre än höghuset du bor i.

Jag har en Excelfil igen, där jag i vänsterspalten har varje enskilt kapitel i sin ruta och upptill har jag alla de delar som jag vill att ska fungera i varje kapitel.

(Det syns inte men det är meningen)

Det jag checkar av är: fungerar gestaltning, intrig. Håller karaktärens etik och plan, känner man för karaktären (positivt eller negativt). Är första meningen i kapitlet, första meningen i boken, sista meningen i kapitlet bra? Finns en öppen undran (som driver till nästa kapitel), håller meningsbyggnaden? Har jag med detaljer/miljöbeskrivningar? Utvecklas karaktären? Vems perspektiv följer jag i kapitlet (håller jag mig till valt perspektiv eller låter jag berättarrösten ta över)? Och som stjärnribba: förvånas förlagen ? (=gör det så bra, att boken fastnar i händerna). Som sagt, sikta mot stjärnorna och landa på Kebnekaise. 

Problemet är väl, att man själv är nöjd utifrån den nivå man är på i utvecklingen, inte på den nivå som får läsaren att fastna. Varje punkt är utvecklingsbar. Så kämpa på.


En egen röst

Finns det något så svårt att förstå, som vad en egen röst är, helt konkret?  

Jag har funderat, att det kan betyda att jag hittar min genre, mitt sätt att fånga karaktärerna, miljön, problemet osv. Det gör jag utifrån den person jag är, med det liv jag levt, de kunskaper, erfarenheter, åsikter och grundvärden jag har i mig. Jag har försökt tänka mig in i att skriva deckare, att konstruera mordet och upplösningen men innerst inne är jag inte intresserad, brinner inte för det. Jag älskar att läsa humoristiska böcker men skulle aldrig vilja skriva dem själv. Att hitta sin berättelse, den genre som får världen att försvinna och där man bara umgås med karaktärerna, det är väl att hitta sin röst.

Ibland kan jag tänka mig, att "min egen röst" är att jag hittar mitt sätt att säga det som alla andra redan sagt, men på mitt sätt. Det jag nu gör, med skrivtipsen, är väl en egen röst, samtidigt som det kanske bara är mina personliga erfarenheter, så jag håller fortfarande mera på första förklaringen.

En egen röst kan också synas i avvikelser från den dramaturgiska kurvan, om man får till en plötslig vändning, som får läsaren att haja till på ett vinnande sätt. 


Bonus

Ja, jag tror att research är ett vinnande koncept.


Erfarenheter

Det viktigaste i hela processen är att boken är i världsklass, att den är färdig, så perfekt att man kan sälja den. Och hur vet man det? Låt den ligga några månader. Under tiden förbättrar du ditt språk, ditt kunnande om perspektiv, intriger, dialoger osv. Ta fram manuskriptet. Smakar det illa att läsa? Skriv om. Lägg undan, lär dig mera, läs om. Den dag det inte längre smakar illa, efter att det legat i vila och du lärt dig mera, då är den klar. Checka med en lektör. 

Ett annat tips är att inte fokusera på förlag, inte om man är av den typ, som jag är. Tänk dig ett eget förlag, där du är fri att välja vilken typ av böcker du vill skriva, utan andras åsikter, där du kan använda ett språk, som inte är anpassat efter andras vilja. Men tänk dig också, att det ska läsas av andra, konkreta personer. Ge dem namn, politiker, skådespelare, lärare, truckförare. Tål boken att läsas? 

För mig blev det bra. Jag förstod inte vad som stod i mina manuskript, när jag blev "självständig" och jag förstår, att även om man inte tror det, även om man inte vill, så anpassar man sig efter förlagen, för att antas. Men så dåliga som texterna blev på den vägen, leder inte till målet. 

Vi är olika - så pröva olika vägar. 

Sen är det inte smart, att försöka sälja sina böcker genom att skrika högst - hitta målgrupper istället.